Allmänna audiensen. Leo XIV: Religioner tillsammans för fred

Katarina Agorelius - Vatican News

Påve Leo XIV tog emot pilgrimer vid onsdagens allmänna audiens den 29 oktober och reflekterade i sin katekes över innebörden av religiös dialog i ljuset av deklarationen Nostra aetate, om kyrkans förhållandet till de icke-kristna religionerna. Närvarande var ledarna och representanterna för världens religioner som deltog i mötet "Vandra tillsammans i hopp" för 60-årsfirandet av deklarationen. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Påve Leo XIV:s katekes 29 oktober 2025

Kära bröder och systrar, pilgrimer i tron och representanter för olika religiösa traditioner! Goddag och välkomna!

I centrum för dagens reflektion, under denna allmänna audiens som ägnas den interreligiösa dialogen, vill jag placera Herrens Jesu ord till den samariska kvinnan: «Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning» (Joh 4:24). I evangeliet, avslöjar detta möte innebörden av äkta religiös dialog: ett utbyte som uppstår när personer öppnar sig för varandra med uppriktighet, uppmärksamhet och ömsesidig berikning. Det är en dialog som föds ur törst: Guds törst efter människans hjärta och människans törst efter Gud. Vid brunnen i Sykar övervinner Jesus barriärerna mellan kultur, kön och religion. Han inviger den samariska kvinnan till en ny förståelse av dyrkan, som inte är begränsad till en viss plats – ”varken på detta berg eller i Jerusalem” – utan förverkligas i Ande och sanning. Detta ögonblick fångar själva kärnan i den interreligiösa dialogen: upptäckten av Guds närvaro bortom alla gränser och inbjudan att söka honom tillsammans med vördnad och ödmjukhet.

För sextio år sedan, den 28 oktober 1965, öppnade Andra Vatikankonciliet med offentliggörandet av deklarationen Nostra aetate en ny horisont av möten, respekt och andlig gästfrihet. Detta lysande dokument lär oss att möta anhängare av andra religioner inte som främlingar, utan som medresenärer på vägen mot sanningen; att hedra olikheterna genom att bekräfta vår gemensamma mänsklighet; och att i varje uppriktigt religiöst sökande se en återspegling av det enda gudomliga mysterium som omfamnar hela skapelsen.

Framför allt får man inte glömma att den första tyngdpunkten i Nostra aetate låg på den judiska världen, med vilken Johannes XXIII avsåg att återupprätta det ursprungliga förhållandet. För första gången i kyrkans historia skulle således en läroskrift om kristendomens judiska rötter ta form, som på bibliskt och teologiskt plan skulle utgöra en punkt utan återvändo. Nya Testamentets folk är andligen bundet till Abrahamns släkt. ”Kyrkan erkänner nämligen att hennes tro och utkorelse enligt Guds frälsningsmysterium börjar redan hos patriarkerna, Mose och profeterna” (Nostra aetate 4). Så, då kyrkan ”betänker det gemensamma arvet med judarna och låter sig drivas inte av politiska skäl utan av evangelisk kärlek, bekklagar hon djupt allt hat, alla förföljelser och antisemitiska manifestationer, i vilken tid och av vilka personer de än må ha riktats mot judarna” (ibid.). Sedan dess har alla mina föregångare fördömt antisemitismen i tydliga ordalag. Och så bekräftar även jag att kyrkan inte tolererar antisemitism och bekämpar den, i enlighet med evangeliet självt.

Idag kan vi med tacksamhet se tillbaka på allt som har åstadkommits i den judisk-katolska dialogen under dessa sex decennier. Detta beror inte bara på mänskliga ansträngningar, utan också på hjälp från vår Gud, som enligt den kristna tron i sig själv är dialog. Vi kan inte förneka att det under denna period också har förekommit missförstånd, svårigheter och konflikter, men dessa har aldrig hindrat dialogen från att fortsätta. Inte heller i dag får vi låta politiska omständigheter och orättvisor från vissa håll avleda oss från vänskapen, framför allt eftersom vi hittills har åstadkommit så mycket.

Andan i Nostra aetate fortsätter att lysa upp kyrkans väg. Kyrkan erkänner att alla religioner kan återspegla ”en stråle av den Sanning som upplyser alla människor” (2) och söker svar på de stora mysterierna i människans existens, så att dialogen inte bara ska vara intellektuell utan också djupt andlig. Deklarationen inbjuder alla katoliker – biskopar, präster, ordensfolk och lekmän – att uppriktigt engagera sig i dialog och samarbete med anhängare av andra religioner, genom att erkänna och främja allt som är gott, sant och heligt i deras traditioner (jfr ibid.). Detta är idag nödvändigt i praktiskt taget alla städer i världen där våra andliga och kulturella olikheter, på grund av människors rörlighet, möts och måste samexistera i broderskap. Nostra aetate påminner oss om att den sanna dialogen har sina rötter i kärleken, den enda grunden för fred, rättvisa och försoning, samtidigt som den bestämt förkastar alla former av diskriminering eller förföljelse och bekräftar alla människors lika värde (jfr 5).

Så, kära bröder och systrar, sextio år efter Nostra aetate kan vi fråga oss: vad kan vi göra tillsammans? Svaret är enkelt: vi agerar tillsammans. Mer än någonsin behöver vår värld vår enhet, vår vänskap och vårt samarbete. Var och en av våra religioner kan bidra till att lindra mänskligt lidande och ta hand om vårt gemensamma hem, vår planet Jorden. Våra respektive traditioner lär ut sanning, medkänsla, försoning, rättvisa och fred. Vi måste bekräfta vår tjänst för mänskligheten, i varje ögonblick. Tillsammans måste vi vara vaksamma mot missbruk av Guds namn, religion och dialog, samt mot farorna med religiös fundamentalism och extremism. Vi måste också ta itu med en ansvarsfull utveckling av artificiell intelligens, eftersom den, om den ses som ett alternativ till människan, allvarligt kan kränka människans oändliga värdighet och neutralisera hennes grundläggande ansvar. Våra traditioner har ett enormt stort bidrag att ge till humaniseringen av tekniken och därmed till att inspirera till dess reglering, för att skydda de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Som vi alla vet, lär våra religioner oss att fred börjar i människans hjärta. I detta avseende kan religionen spela en avgörande roll. Vi måste återupprätta hoppet i våra personliga liv, familjer, grannskap, skolor, byar, länder och vår värld. Detta hopp grundar sig på våra religiösa övertygelser, på övertygelsen om att en ny värld är möjlig.

Nostra aetate gav för sextio år sedan hopp till världen efter Andra världskriget. Idag är vi kallade att återupprätta det hoppet i vår krigshärjade värld och i vår förstörda natur. Låt oss samarbeta, för om vi är enade är allt möjligt. Låt oss se till att ingenting skiljer oss åt. I denna anda vill jag än en gång uttrycka min tacksamhet för er närvaro och er vänskap. Låt oss förmedla denna anda av vänskap och samarbete även till kommande generationer, för den är dialogens verkliga grundpelare.

Låt oss nu stanna upp ett ögonblick i tyst bön: bönen har kraften att förändra våra attityder, våra tankar, ord och handlingar.