Audiensen. Leo XIV: Liturgin ska omsättas i livet
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Påve Leo XIV tog emot 25000 troende vid den allmänna audiensen på Petersplatsen onsdagen den 20 maj. I sin trosundervisning reflekterade han över den heliga liturgin utifrån konstitutionen om den heliga liturgin Sacrosanctum Concilium, som en del av raden katekeser om Andra Vatikankonciliets dokument. Vid hans sida under audiensen var katholikos för den armeniska apostoliska kyrkan Aram I. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.
Kära bröder och systrar, goddag och välkomna!
Vi inleder idag en rad katekeser om det första dokumentet som utfärdades av Andra Vatikankonciliet: Konstitutionen om den heliga liturgin Sacrosanctum Concilium (SC).
Vid utarbetandet av denna konstitution ville konciliefäderna inte bara genomföra en reform av riterna, utan också leda Kyrkan till att begrunda och fördjupa det levande band som utgör och förenar den: Kristi mysterium. Liturgin berör själva kärnan i detta mysterium: den är samtidigt den plats, den tid och det sammanhang där Kyrkan tar emot sitt eget liv från Kristus. I liturgin ”fullgörs" "vår frälsnings verk” (SC, 2), som gör oss till ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt land och ett folk som Gud har gjort till sitt (jfr 1 Petr 2:9).
Som den trefaldiga förnyelsen – den bibliska, den patristiska och den liturgiska – som präglat Kyrkan under 1900-talet har visat, avser detta mysterium inte någon mörk verklighet, utan som aposteln Paulus säger, Guds frälsningsplan som varit dold sedan evighetens begynnelse och uppenbarats i Kristus (jfr Ef 3:3–6). Här är alltså det kristna mysteriet: påskhändelsen, det vill säga Kristi passion, död, uppståndelse och förhärligande, som just i liturgin görs sakramentalt närvarande för oss, så att vi varje gång vi deltar i församlingen som är samlad i Hans namn (jfr Matt 18:20) är nedsänkta i detta mysterium.
Kristus själv är den inre källan till kyrkans mysterium, Guds heliga folk, som föddes ur hans genomborrade sida på korset. I den heliga liturgin fortsätter Han att verka genom sin Andes kraft. Han helgar och förenar Kyrkan, sin brud, med sitt offer till Fadern. Han utövar sitt helt unika prästämbete, Han som är närvarande i det förkunnade ordet, i sakramenten, i de tjänare som firar, i den samlade gemenskapen och, i högsta grad, i eukaristin (jfr SC, 7). Det är så som, enligt den helige Augustinus (jfr Serm., 277), Kyrkan ”tar emot Herrens kropp och blir det hon tar emot” när den firar eukaristin: den blir Kristi kropp, ”en andlig boning åt Gud” (Ef 2:22). Detta är ”vår frälsnings verk”, som liknar oss vid Kristus och uppbygger oss i gemenskapen.
I den heliga liturgin förverkligas denna gemenskap genom "ceremonierna och bönerna” (SC, 48). Kyrkans ritualer uttrycker dess tro – enligt det berömda ordspråket lex orandi, lex credendi – och formar samtidigt den kyrkliga identiteten: det förkunnade Ordet, firandet av sakramentet, gesterna, tystnaden, rummet, allt detta representerar och ger form åt det folk som kallats samman av Fadern, Kristi kropp, den Helige Andens tempel. Varje firande blir på så sätt en verklig uppenbarelse av den bedjande Kyrkan, som den helige Johannes Paulus II framhållit (Apostoliskt brev Vicesimus quintus annus, 9).
Om liturgin står i Kristi mysteriums tjänst, förstår man varför den har beskrivits som ”den höjdpunkt mot vilken Kyrkans handlande strävar och tillika den källa ur vilken all hennes kraft väller fram” (SC, 10). Det är sant att Kyrkans verksamhet inte begränsar sig till enbart liturgin, men ändå leder alla dess aktiviteter - förkunnelsen, tjänsten för de fattiga, stödet till mänskliga verkligheter - mot denna ”höjdpunkt”. Omvänt stödjer liturgin de troende genom att ständigt och på nytt fördjupa dem i Herrens påsk, och därför blir de - genom förkunnelsen av Ordet, firandet av sakramenten och den gemensamma bönen - stärkta, uppmuntrade och förnyade i sitt trosengagemang och uppdrag. Med andra ord är de troendes deltagande i den liturgiska handlingen både ”inre” och ”yttre”.
Detta innebär också att den är kallad att konkret ta sig uttryck i hela det dagliga livet, i en etisk och andlig dynamik, så att den firade liturgin omsätts i livet och kräver ett troget liv, som kan förverkliga det som upplevts under firandet: det är på detta sätt som vårt liv blir ett ”levande och heligt offer som behagar Gud”, och förverkligar vår ”andliga gudstjänst” (Rom 12:1).
På detta sätt uppbygger liturgin "dagligen dem som är innanför Kyrkan till ett heligt tempel i Herren” (SC, 2) och bildar en gemenskap som är öppen och välkomnande mot alla. Den är nämligen bebodd av den Helige Ande, leder oss in i Kristi liv, gör oss till hans Kropp och utgör i alla sina dimensioner ett tecken på hela mänsklighetens enhet i Kristus. Som påve Franciskus sade: ”Världen vet det ännu inte, men alla har blivit inbjudna till Lammets bröllopsmåltid (jfr Upp 19:9)” (Apostoliskt brev Desiderio desideravi, 5).
Kära vänner, låt oss formas inombords av riterna, symbolerna, handlingarna och framför allt av Kristi levande närvaro i liturgin, något som vi kommer att få tillfälle att fördjupa oss i under de kommande katekeserna.
