Påven: Det har gjort mig gott att besöka hjärtat av Asien

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Vid den allmänna audiensen den 6 september ägnade påven Franciskus katekesen åt sin nyligen avslutade apostoliska resa i Mongoliet, 31 augusti-4 september. 

En ödmjuk och lycklig församling

Påven tackade inledningsvis för alla böner för resan, som han vid ett flertal tillfällen har uppmanat alla troende till, och för det högtidliga mottagandet i landet. Han förklarade att han ville besöka denna lilla hjord av troende, för att det är just långt från strålkastarskenet som man finner Guds närvaro (jfr 1 Sam 16:7). Här, berättade han, fick han nåden att möta en ödmjuk och lycklig församling som har uppkommit av Guds nåd och missionärers apostoliska iver. Påven talade om hur den universella kyrkan har, genom att ta upp det goda som finns på platsen och tjäna folket, inkulturerats och inkarnerats här. Det är just så kyrkan lever, betonade påven, genom att hänsynsfullt vittna om Jesu kärlek i handlingar snarare än genom ord och tjäna Herren och bröderna och systrarna.

Barmhärtighetes hus

Påven sa att han också är glad över att ha välsignat och invigt Barmhärtighetens hus, mottagningscentrum för behövande öppen för alla, genom vilket kyrkan i Mongoliet vittnar om Guds barmhärtiga kärlek.

Interreligiös dialog

Det är viktigt att, som det mongoliska folket, rikta blicken uppåt och mot det godas ljus för att endast på detta sätt kan vi skapa en gemensam framtid, betonade påven då han med tacksamhet talade om det interreligiösa och ekumeniska mötet som hölls söndagen den 3 september.

Hjärtat av Asien

Påven berättade att det har gjort honom gott att besöka hjärtat av Asien, att inleda en dialog med denna stora kontinent och att möta det mongoliska folket som bevarar sina rötter och traditioner, respekterar de äldre och lever i harmoni med naturen. ”Det är ett folk som skådar himlen och känner skapelsens andedräkt”, förklarade han och avslutade:

”Med Mongoliets gränslösa och tysta vidder i tanken, låt oss stimuleras av behovet att vidga gränserna för vår blick, för att se det goda som finns i medmänniskorna och vidga horisonterna".