Allmänna audiensen. Leo XIV: Vårda skapelsen
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Vid den allmänna audiensen onsdagen den 19 november där 40 000 pilgrimer var samlade, reflekterade påven Leo XIV över det uppdrag Gud har gett oss, att bruka och bevara vårt gemensamma hem.
Här nedan följer katekesen i sin helhet i svensk översättning.
Kära bröder och systrar, goddag och välkomna!
Vi reflekterar under detta Jubelår tillägnat hoppet över förhållandet mellan Kristi Uppståndelse och utmaningarna i dagens värld. Ibland vill Jesus, den levande, fråga oss: "Varför gråter du? Vem letar du efter?". Utmaningarna kan man inte möta ensam och tårarna är en livets gåva då de renar våra ögon och befriar vår blick.
Evangelisten Johannes låter oss uppmärksamma en detalj som vi inte finner i de andra evangelierna: då hon gråter vid den tomma graven, känner Maria från Magdala inte genast igen den Uppståndne Jesus, utan tror att det är en trädgårdsmästare. Ja, berättelsen om Jesu begravning vid solnedgången på Långfredagen är mycket noggrann: ”Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.” (Joh 19:40-41).
Så, en fridfull lördag i en trädgårds skönhet, slutar den dramatiska kampen mellan mörker och ljus som utlösts av förräderi, arrestering, övergivande, dömande, förnedring och dödandet av Sonen, som ”hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet” (Joh 13:1). Bruka och vårda trädgården är den främsta uppgiften (jfr 1 Mos 2:15) som Jesus fullbordade. Hans sista ord på korset “Det är fullbordat” (Joh 19:30) – uppmanar var och en att återfinna samma uppgift, sin uppgift. Därför böjde han ”ner huvudet och överlämnade sin ande.” (vers 30)
Kära bröder och systrar, Maria från Magdala tog alltså inte helt fel då hon trodde att hon mötte trädgårdsmästaren! Hon måste just höra sitt namn igen och förstå sin uppgift från den nya människan, som i en annan text av Johannes säger: ”Se, jag gör allting nytt” (Upp 21:5). Påven Franciskus gjorde oss, med encyklikan Laudato Si’, uppmärksamma på den extremt stora nödvändigheten av en kontemplativ blick: om människan inte vårdar trädgården blir hon dess förstörare. Det kristna hoppet svarar alltså på utmaningarna som hela mänskligheten idag står inför idag, genom att stanna kvar i den trädgård där den Korsfäste har lagts som ett frö, för att återuppstå och bära stor frukt.
Paradiset är inte förlorat, utan återfunnet. Jesus död och uppståndelse är därför grunden för en andlighet präglad av hållbar ekologi, utan vilken trons ord inte har någon verkan på verkligheten och vetenskapens ord inte når hjärtat. ”Den ekologiska kulturen kan inte reduceras till en rad brådskande och ofullständiga svar på de problem som uppstår i samband med miljöförstöring, uttömning av naturresurser och föroreningar. Den bör vara ett annat sätt att se på saker, ett tänkesätt, en politik, ett utbildningsprogram, en livsstil och en andlighet som ger form åt ett motstånd” (Laudato si’, 111).
Därför talar vi om en ekologisk omvändelse, som kristna inte kan skilja från den kursändring som det innebär att följa Jesus. Ett tecken på detta är Marias vändning på påskens morgon: endast genom omvändelse efter omvändelse kan vi gå från denna tårarnas dal till det nya Jerusalem. Denna övergång, som börjar i hjärtat och är andlig, förändrar historien, engagerar oss offentligt, aktiverar solidaritet som redan nu skyddar människor och varelser från vargarnas begär, i Lammets Herres namn och kraft.
Så kan kyrkans söner och döttrar idag möta miljontals ungdomar och andra män och kvinnor av god vilja som har lyssnat till de fattigas och jordens rop och låtit sig beröras i sina hjärtan. Det finns också många som genom en mer direkt relation till skapelsen önskar en ny harmoni som kan föra dem bortom många sår. För att än idag förkunnar himlen "Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk. Dag talar till dag därom och natt undervisar natt. Det är inte tal, det är inte ljud, deras röster kan inte höras, men över hela jorden når de ut, till världens ände deras ord.” (Ps 18:1-4).
Må den helige Anden ge oss förmågan att lyssna till rösten hos dem som inte har någon röst. Då kommer vi att se det som våra ögon ännu inte ser: den trädgård, eller det paradis, som vi endast kan nå genom att ta emot och fullborda var och ens uppgift.
