Påven

Leo XIV. Kyrkan - tecken på försoning

Vid den allmänna audiensen onsdagen den 18 februari, reflekterade påve Leo över Andra Vatikankonciliets dogmaniska konstitution Lumen Gentium och betonade att Kyrkan är ett mysterium som gjorts synligt

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påve Leo XIV fortsatte raden katekeser om ”Dokumenten från Andra Vatikankonciliet” under den allmänna audiensen den 18 februari och behandlade temat ”Kyrkans mysterium, sakramentet för föreningen med Gud och hela mänsklighetens enhet” utifrån den dogmatiska konstitutionen Om Kyrkan Lumen gentium. Detta var den sjätte katekesen om Andra Vatikankonciliets dokument efter fem om den dogmatiska konstitutionen Dei Verbum. Här följer påvens ord i sin helhet i svensk översättning.

Kyrkans mysterium, sakramentet för föreningen med Gud och hela mänsklighetens enhet

Kära bröder och systrar, god morgon och välkomna!

När Andra Vatikankonciliet, vars dokument vi ägnar våra katekeser åt, ville beskriva Kyrkan, var det först och främst angeläget att förklara varifrån den har sitt ursprung. För att göra detta hämtade man i den dogmatiska konstitutionen Lumen gentium, som antogs den 21 november 1964, begreppet ”mysterium” från Paulus brev. Genom att välja detta ord menade man inte att kyrkan är något dunkelt eller obegripligt, som man ibland brukar tro när man hör ordet ”mysterium”. Tvärtom: när Paulus använder detta ord, framför allt i brevet till efesierna, vill han peka på en verklighet som tidigare var dold och nu har uppenbarats.

Det handlar om Guds plan som har ett syfte: att förena alla varelser genom Jesu Kristi försonande handling, en handling som förverkligades genom Hans död på korset. Detta upplevs först och främst i församlingen som samlas för den liturgiska firandet: där relativiseras olikheterna - det som räknas är att vara tillsammans - för att vi dras till Kristi kärlek, som har rivit ned skiljemuren mellan människor och sociala grupper (jfr Ef 2:14). För Paulus är mysteriet en manifestation av det som Gud har velat åstadkomma för hela mänskligheten och som blir känt genom lokala erfarenheter, som gradvis utvidgas till att omfatta alla människor och till och med kosmos.

Mänsklighetens tillstånd är en splittring som människor inte kan reparera, även om strävan efter enhet bor i deras hjärtan. I detta tillstånd ingriper Jesus Kristus, som genom den Helige Ande övervinner splittringens krafter och själva Splittraren. Att samlas för att fira efter att ha trott på evangeliets budskap, upplevs som en dragningskraft från Kristi kors, som är den högsta manifestationen av Guds kärlek: att känna sig kallade av Gud. Därför används termen ekklesía, det vill säga en församling av människor som erkänner att de är kallade. Därför finns det en viss överensstämmelse mellan detta mysterium och kyrkan: kyrkan är mysteriet som gjorts synligt.

Denna kallelse, just därför att den kommer från Gud, kan dock inte begränsas till en grupp individer, utan är avsedd att bli en erfarenhet för alla människor. Därför bekräftar Andra Vatikankonciliet i början av konstitutionen Lumen gentium: ”Kyrkan är nämligen i Kristus ett slags sakrament, dvs. tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet" (nr 1). Genom att använda termen ”sakrament” och den efterföljande förklaringen vill man påpeka att kyrkan i mänsklighetens historia är ett uttryck för vad Gud vill åstadkomma. Därför kan man, när man betraktar den, i viss mån förstå Guds plan, mysteriet: i denna mening är Kyrkan ett tecken. Till termen ”sakrament” läggs dessutom termen ”redskap”, just för att visa att kyrkan är ett aktivt tecken. När Gud verkar i historien involverar han ju de människor som är mottagare av hans handlingar i sitt verkande. Det är genom kyrkan som Gud når sitt mål att förena människor med sig själv och med varandra.

Föreningen med Gud återspeglas i föreningen mellan människor. Detta är frälsningens upplevelse. Det är ingen slump att man i konstitutionen Lumen gentium, i kapitel 7, som ägnas åt kyrkans pilgrimsfärds eskatologiska natur, i punkt 48 återigen använder beskrivningen av kyrkan som sakrament, med tillägget ”frälsning”: "Kristus, upphöjd från jorden, drog alla till sig (jfr Joh 12:32); uppstånden från de döda (jfr Rom 6:9), ingöt han sin livgivande Ande i apostlarna och gjorde sin kropp, som är Kyrkan, till frälsningens universella sakrament; sittande på Faderns högra sida, verkar han oavlåtligt i världen, för att föra människorna till Kyrkan samt genom henne knyta dem närmare till sig och, genom att nära dem med sin lekamen och sitt blod, göra dem delaktiga av sitt liv i härligheten."

Denna text hjälper oss att förstå sambandet mellan den förenande kraften i Jesu påsk, som är ett mysterium av lidande, död och uppståndelse, och kyrkans identitet. Samtidigt väcker den vår tacksamhet över att tillhöra kyrkan, den uppståndne Kristi kropp och Guds enda folk som vandrar genom historien, som lever som en helgande närvaro mitt i en fortfarande splittrad mänsklighet, som ett verksamt tecken på enhet och försoning mellan folken.